onsdag 11 februari 2009

Nr 234 av 365 - Plats för bön

Igår då jag var ute på en långpromenad i det vackra vädret, gick jag förbi kapellet på "Nya kyrkogården", som den kallas, och kikade till min moster... Hennes urna stå där inne i väntan på gravsättning längre fram till våren/sommaren. Nu hade det kommit till några till sedan jag var dit sist, och det känns lite vemodigt då man vet att där inne, i de små "krukorna", finns resterna av ett liv... Där står även en liten kartong, men stoftet av ett litet barn som tydligen var döfött... Lite olustigt, men det känns ändå skönt att kunna gå dit i väntan på att kunna gå till en "riktig" grav. Nästa gång ska jag köpa med mig en blomma.













Min tuffa lilla moster, som var så sjuk, får nu vila här så länge... Tänk, förra julen var jag nere hos henne i Stockholm, och vi var och shoppade julklappar, och fikade i Kista centrum. Inte trodde man det skulle gå såhär snabbt då... Skönt att jag gjorde den där sista resan ner till henne, och att hon hant flytta upp, då hon inte hade någon egen familj.

Ett litet vemodigt inslag kanske, men dock sådant som inträffar oss alla nån gång. Döden är för mig inte skrämmande, och efter att ha haft en mamma som dog i cancer, ha jobbat med cancerpatienter i över 3 år och så sett min moster svårt sjuk i ALS, så vet jag att den ibland kommer som en befrielse!

Kram
/Ewa

12 kommentarer:

Monkan sa...

Mycket fina bilder. Gillar att du lagt på en så fin "action" för att framhäva det gamla i bilderna. Sedan än en gång ett snyggt typsnitt.

Monica

AnCa sa...

Vackra bilder!!! Gillar oxå den lite slitna looken du fått på dem, hur gör man???

Tycker att det är bra att du visar lite vemod och sorg, det är ju en del av livet det oxå...

Kramis AnCa

Veronica sa...

Håller med Monkan och AnCa, gillar det slitna i bilderna! Får man fråga hur du gör? Är så dålig på PS!!!
=)

Veronica sa...

Vad gullig du är! Ska genast testa.Ligger sjuk idag så har bullat upp med kuddar och filtar och datorn i knät idag. Är elements lättare! Det låter ju spännande! Vill du att jag ska publisera din kommentar eller?

envilsenloppa sa...

Underbart Ewa , vilka bilder , vilken känsla du har !!!!
Den med korset är min absoluta favorit !!

Ja tänk att det gått ett år redan , vad besynnerligt det ändå är , hur livet kan svänga från den ena dan till den andra !!!

Love/Lotta

Lena Lindvall sa...

Så fina dina bilder blev! Håller med de övriga att den gamla touchen passade perfekt till de bilderna. Nu har jag varit på yoga! Jag lärde mig att kladdkaka inte ska intas i anslutning till ett yogapass! Tack för en trevlig eftermiddag och en bra film! A tyckte den var jättebra! Kram!

Ulrica sa...

Vilka underbara bilder och vad fina de blev efter redigering. Du har så rätt, döden är inte skrämmande man är bara så ovan vid den. Och oftast överraskar den en så totalt att man helt tappar fotfästet. Därför är det viktigt att prata om den och se den... den drabbar oss alla.

Petra C sa...

Jag vill också gärna få tips på hur du gör dina foton "slitna". Eller det kanske finns med i den där kursen från "Moderskeppet med den snygga killen" som min man kallar den? ;)
Du får gärna maila en liten instruktion till mig om du känner att du har tid!

Underbart vackra foton du fick till i snöstormen!

En kvinna mitt i livet. sa...

åhhh Ewa, står urnan i kapellet.
Jag ska gå dit jag oxå, visste inte de.
De kommer att kännas i magen, men jag behöver de!'
Kram /E

ALEGNI sa...

vi ska på makens mosters begravning imorgon. hon var också ensam o flyttade hem till finland för sex år sedan efter 60 år i amerika. hon ville flytta hem efter att alla hennes vänner gått bort och det blev för ensamt där borta.
kram
ingela

Anonym sa...

Underbara bilder och texten till gör att man funderar över livet, hur ömtåligt det är!

Dina bilder är ljuvligt vackra och jag gillar att du varsamt har låtit grunga dem! Resultatet är verkligen vacker och en känsla av gamla bilder! Passar verkligen bra!

akson

Anonym sa...

Ewa,

I use Google translate to read your posts in English and it often comes up with odd translations. But reading these about your aunt still gives me the sense of how much you cared for her and miss her. The series of photos is simply lovely and full of respect.

Kram!